Jag prenumererar på ett veckobrev kring graviditeten från Vårdguiden. Över lag är det väldigt bra och man får en kortfattat uppdatering kring hur barnet utvecklas och så där, till exempel är Mini lång som en skollinjal idag. I varje veckobrev finns en rubrik Pappa/partner. Denna vecka har de verkligen lyckats. De skriver helt galet och ger en ju inte prestationsångest…
Jag citerar: Har du börjat boa än? Boande innebär att hemmet och rutinerna iordningställs och ses över inför den nya familjemedlemmens ankomst. Ni kanske köper barnvagn, skötbord, vagga och spjälsäng. Tänk på att vissa barnvagnsmodeller måste beställas i god tid. Var ska skötbordet stå? Vilken barnvagn har fått bäst i test? Måste vi ha en ny barnvagn? Vagga kanske ni inte behöver och spjälsängen kan ni kanske vänta med.
Boandet innebär också att ni organiserar hemmet på andra sätt. Lagar trasiga möbler. Flyttar eller renoverar. Städar i källaren. Målar om och tapetserar. Syr gardiner och vårdar kläder. Bygger ut och renoverar. Allt för att skapa ett välkomnande hem. Gör en lista på vad ni vill ska göras men ställ inte allt för höga krav på er själva.
Ja, som ni ser är det en hel del att tänka på. Men tar de inte i lite väl? Måste man laga trasiga möbler för att man får barn? Och om jag inte gör det är jag då en dålig förälder och blir vårt hem mindre välkomnande om det står en maläten fåtölj i ett hörn? Det skönaste är deras avslutning, efter en lång listning på saker man ”måste göra” – ställ inte allt för höga krav på er själva.
Sen undrar jag också om det här är en pålaga som ligger på partnern. Jag skulle vilja se det som en gemensam angelägenhet…
Idag skriver Svenska Dagbladet följande: Män som blir pappor ökar sina chanser att få ett chefsjobb. Kvinnornas möjligheter förändras däremot inte av föräldraskapet visar en ny rapport.
Lite sjukt är det allt att könet, eller könsrollen kanske man ska säga, så tydligt ska påverka karriärmöjligheterna. När kvinnan är hemma och sköter hem och barn så kan mannen göra karriär. Undra om jag kommer bli chef?
Läste en intervju med årets julvärd i SVT, AntikrundansAnne Lundberg, i Metro imorse. Den kvinnan har verkligen humor. Först döper hon sitt ena barn till Oscar Vilde efter Oscar Wilde så klart. Men ännu coolare är namnet Jack Elliot, som kommer från att han förlöstes med kjejsarsnitt. Snacka om att ha ett skönt synsätt på tillvaron!
Jack är förövrigt ett fint namn. Det kanske kan vara nåt? Ska stämma av det hemma vid köksbordet!
Cam berättade att vi fått inbjudan till föräldrautbildning och då slog det mig att det börjar lacka inte bar mot jul, utan också mot födelsedag för mini. ”Bara” 92 dagar kvar. Hjälp!
Igår var Cam och jag på musikalen Sound of music på Göta Lejon med några av mina kollegor. Förutom att det var en mycket trevlig kväll så ger ju Sound of music perspektiv på barnuppfostran. Kanske borde Cam och jag skaffa en visselpipa à la von Trapp eller är det sång à la Maria som är den bästa vägen? Jag tror nog mer på sångvägen…
Det var i alla fall en mycket trevlig kväll. Jag tycker Tommy Nilsson och Pernilla Wahlgren gjorde ett bra jobb. Vill man få en ljudbild av hur Tommy lät när han sjöng Edelweiss så kan detta Youtube-klipp faktiskt tjänstgöra rätt bra:
Nu har vi köpt en barnvagn. Det blev en begagnad Brio Kombi. Det känns faktiskt riktigt bra. Jag menar den går att vika ihop och den rullar…
Fiffigt är att man enkelt kan vika över ”styret” till andra sida av vagnen och vi fick med liggdel, regnskydd, åkpåse och skötväska också. Nu har prylrallyt börjat…
Läste en bra krönika av Lars Berge i svenskan idag. Under titeln ”Vi är bara pappor – inga superhjältar” ifrågasätter han varför män blir så hyllade för att de är hemma och är pappaledig när det snarare är en fantastisk förmån. Dessutom skriver han att vi män borde ta vårt ansvar för att kvinnorna inte ska halka efter i karriären och lönestatistiken genom att de är hemma mycket längre än oss män.
Jag och Cam har inte diskuterat föräldraledighet i detalj, men jag har ändå en känsla att vi kommer dela hyffsat lika. Lars Berges argument i krönikan gör att det känns än mer rätt. Han skriver bland annat:
Jag fick se min son lära sig gå, säga sina första ord och skämta för första gången (ja, det handlade om bajs). Det är outplånliga minnen. Under samma tid har inget hänt på mitt skrivbord. Det ser precis ut som jag lämnade det. En trave utskrivna tidningsartiklar. Ett pennställ utan fungerande pennor. En odiskad kaffemugg prydd av Homer Simpson. Jag kunde lika gärna ha tagit tidningen med mig in på WC och återvänt ett ögonblick senare. Vilket jag på sätt och vis har gjort. Ser man ett yrkesliv på 40 år i skalan av en vanlig arbetsdag motsvarar 9 månader en paus på cirka 10 minuter. En pappaledighet tar inte mer tid från karriären än att gå och skita, att sitta i telefonkö till teknisk support eller dricka en kopp blaskigt automatkaffe en vanlig dag på jobbet. För att avvara en sådan liten stund krävs inget hjältemod. Det handlar om prioriteringar.
